Julfest på jobbet

Julfest med jobbet i fredags. Inte helt händelselös. Inga direkta skandaler, men det hände en del... Jag råkade ingå i ett par av dem... En mindre trevlig med en kollega med alltför runda fötter. Och dessutom en betydligt trevligare...

Mina kollegor är ganska bra på att festa. Inte sjövilda fyllefester, utan festa på ett positivt sätt. Flamsa & tramsa, sjunga, dricka, röja loss på dansgolvet. Ibland kan jag tycka att det borde vara mer drama på festerna... Fast för min del blev det nog mer än lagom i fredags...

Vi gick ut på ett ställe och dansade efter själva julbordet. Ett ställe som jag aldrig går till förutom när min chef tvingar mig. Jag är för ung och inte tillräckligt desperat för det där stället... Fast det är ett ganska intressant fenomen att betrakta. Så länge gubbarna håller sig borta.

Pepparkakor

Idag har jag bakat pepparkakor med mamma. En mysig tradition. Och god. Mammas recept som hon fått av mormor som i sin tur ärvt det är det bästa pepparkaksreceptet - och det säger jag helt objektivt.. ;-)

Att resa - en fysisk ansträngning

Inte nog med att jag var tvungen att få kabinväskan inplastad på flygplatsen för att den skulle hålla sig stängd och inte nog med att jag dörutöver hade fullpackad datorryggsäck och handväska plus en extra kasse.... Dessutom kände jag mig tvungen att handla tre liter sprit (billigt och gott till coctailpartyt på juldagen) och tre kartonger tryfflar (jag ska inte äta alla själv!! även om det iofs ingår i detta års nyårslöfte...) på flygplatsen. Bra tajming. Var nära att ge upp på vägen hem från tågstationen och beställa en taxi. Sträckan tar, med normal packning, ungefär sex minuter att gå. Men, jag klarade mig hem på egen hand. Resultatet; aparmar och valkar i händerna.
Blåsor på fötterna också. Högklackat var inte heller någon bra idé en dag som denna. Dessutom var jag tvungen att ta av mig stövlarna i säkerhetskontrollen. Jag och en olyckssyster satt bredvid varandra i strumplästen och suckade över den i vissa hänseenden överrigorösa säkerhetskontrollen på Bryssels flygplats...
Väldigt glatt inlägg det här... Positivt med dagens resa var i alla fall att flyget var lite tidigt och SJ var sena, så jag hann med ett tidigare tåg. Jäj!

Nu ska jag sticka fötterna i ett välgörande fotbad och läsa ut min bok, om jag inte somnar...
Imorgon ser jag fram emot de nyanställdas luciatåg på morgonfikat; brukar aldrig vara traditionsenligt, men roligt.. :-)

Sista kvällen i Bryssel, för den här gången...

Bryssel igen. För sista gången i år. Får se om jag kommer tillbaka nästa år, tyvärr inte mitt beslut att fatta...

Jag förbereder mig för båda delarna, genom att ta med mig alla kläder hem men lämnar krukväxten, vattenfilterkannan och de toagrejer som jag inte får plats med (var trött i morse och glömde att jag borde tagit den lite större väskan, så jag ska försöka få ner allt i en liten kabinväska...). I vilket fall är min lägenhet uthyrd från januari, så om jag kommer tillbaka får jag försöka hitta något annat ställe. Lite synd, för det är mysigt här och de jag bor hos är trevliga. Idag blev jag bjuden på soppa när jag kom "hem". Endive-soppa, tror jag. För ovanlighetens skull gav varken det flamländska eller det franska ordet någon ledtråd. Många flamländska ord låter annars som en blandning mellan svenska och tyska.

Frederika och jag pratade om den politiska situationen i Belgien. Ett halvår efter valet och det finns fortfarande ingen regering, och klyftorna mellan flandern/flamländska/norra delen och vallonien/franska/södra delen växer. Röster höjs om att flandern borde bilda en egen stat. Från många fönster i Bryssel hänger belgiska flaggor, vilket tydligen är en politisk handling som visar att man är för Flandern som stat. Jag visste inget om det här innan jag kom hit. Misstänker att all EU-politik gör att Belgiens inrikespolitik inte uppmärksammas så mycket.

Efter det politiska snacket pratade vi jul och nyår. Mycket verkar vara likt hur vi firar i Sverige. Fast någon speciell julmat finns det inte. I Frederikas familj brukar de äta fondue på julafton men tydligen brukar alla familjer ha sina traditioner, ofta väldigt festligt; ostron och skumpa tex. Frederika och Gerrard har några bekanta från Sverige, så Janssons Temptation hade hon hört talas om. Julmust däremot hade hon inte hört talas om, men hon blev sugen på att prova och tänkte ta en tripp till Ikea för att se om det fanns där.

Förra veckan när jag kom hit satt det granar fastsurrade i varenda stolpe och vägskylt (till och med runt en p-automat) vid torget där jag bor. Helt odekorerade gröna granar. Det såg helt sjukt ut! När jag kom hit idag hade de pyntats med sidenband. Det såg nog ännu mer sjukt ut, faktiskt.
I metron spelar de julmusik! På de flesta metrostationer spelas musik. Easy-listening, hissmusik; okontroversiella 80-talsballader och sånt. Trodde jag. Tills jag plötsligt hör "Seven nation army" med The White Stripes. Intressant och ganska vågat val för ett offentligt rum... Jag blir nyfiken på vem det är som väljer låtar.

Simultankapacitet...

Det visade sig vara lite av en utmaning att skriva ett sammanhängande blogginlägg samtidigt som man pratar med tre kompisar på msn... Men det gick, någorlunda i alla fall (eller tja, döm själv...).

Vad ska du bli när du blir stor?

Idag på jobbet satt jag bland annat och klurade på en kalkyl tillsammans med några kollegor. Man får lite perspektiv på sitt arbete när man sätter kronor på det. Vad är det värt för våra kunder att jag skriver det där dokumentet? Ibland blir jag mörkrädd av det. Särskilt när jag tänker att en hel del av de där pengarna är skattepengar...

Funderar på det där ibland; eftersom jag jobbar med projekt som finansieras av skattemedel borde jag ju inte behöva betala skatt, för det borde ju innebära att jag till viss del betalar min egen lön. Och det är väl inte schysst?!

Oj, vad jag skulle kunna göra en lång utläggning här.. Om att jobba - och veta vad man vill göra... Att det ska vara så svårt!! Börjar känna 30-årskrisen komma krypande... Stressen över att man vid det här laget borde veta vad man vill bli när man blir stor, och hur man ska komma dit... När man var liten hade man ju massa kul idéer för framtida karriär, några av dem känns fortfarande ganska intressanta faktiskt; stridspilot t.ex. (kommer givetvis kolla in nya dokumentärserien på kanal 5 om en timme).

Jag har fortfarande inte en susning om vad jag ska göra med mitt liv! Inte något som känns realistiskt i alla fall.. Eller är problemet att jag låser mig vid vad som är möjligt och inte? Jag kanske ska våga satsa lite mer?
Har i och för sig varit nära att satsa några gånger, men då har det alltid slutat med att något annat hänt som gjort att jag behövt skjuta upp det - och sen i efterhand insett att det var himla tur det, eftersom jag kommit på att jag faktiskt inte alls ville göra det där... Ett tydligt tecken på att jag fortfarande inte har tänkt klart. Fast det skulle ju vara kul att känna den där känslan snart, att jag vet vad jag vill göra med mitt liv - och att jag i alla fall vet de första stegen i den riktningen...

Kanske nästa år...

Uppe medan tuppen fortfarande njuter av sin skönhetssömn

Jaha. Då har jag bokat 05:19-tåget. Igen... Börjar nästan bli "som vanligt".
Det borde inte vara lagligt att behöva bege sig på tjänsteresa så tidigt på morgonen, även om man får betalt.
Jag får försöka se fram emot den White Caffé Mocha som väntar mig på Starbuck's på Kastrup...

Löfte för det nya året

Under några år har jag försökt med påsklöften istället för nyårslöften. Tanken var att det skulle bli lite mindre pressande... Men, det visade det sig inte lättare att hålla dem. Förra nyår valde jag istället en annan taktik för nyårslöfte - och det gick mycket bättre.
Nyårslöftet som jag kämpat med under året (nåja...) är "jag ska äta mer choklad". Choklad är ju bra för kroppen (i måttliga mängder, jag vet) och ännu bättre för själen! Fast då ska det ju vara choklad med högre kakaohalt, och det är ju faktiskt mycket godare än mjölkchoklad och twix.
Kanske inte helt oväntat har jag för en gångs skull lyckats hålla mitt nyårslöfte - och det redan innan jag åkte till Belgien varje vecka.

Frågan är hur jag ska göra inför kommande årsskifte...

Kevlarsjäl

Så länge hjärtat mitt slår
så minns jag dig när
Du stack ett hål i min Kevlarsjäl
och så blev du mitt sår
och jag blöder ihjäl
Du stack ett hål i min Kevlarsjäl

Jocke Berg, Kent

Jag vill tillbaka till samtiden igen - nu!

Konserten med Kent var, såklart, helt underbar! Det är en så mäktig känsla att stå framför ett bra band och uppleva dem live - med alla sinnen. Omslutas av musiken.

Under sista låten, "Mannen i den vita hatten", singlade guldfärgade remsor ner från taket. Då var det ingen idé att låtsas att man inte blivit svettig av allt hoppande och trängande; guldrektanglarna fastnade på armarna, i urringningen och på händerna som var uppsträckta i luften. Magiskt.

Det känns helt rätt att det finns en biljett med mitt namn på till deras konsert i min stad i vår.

Innan konserten började, när alla stod otåligt och väntade på minsta tecken från scenen som kunde tyda på att det var dags, pratade jag och en av de andra som var med om det där med att vara artist. Egentligen är det ju ett under att inte alla är dryga och med alldeles för stort ego. Tänk att stå där på scen framför tusentals människor som älskar dig och det du gör! Tusentals människor som skriker ditt namn, kan alla dina texter utantill och är helt lyckorusiga. Det kan inte vara helt lätt att behålla båda fötterna på jorden då. Fast, samtidigt kan det nog vara svårt att känna sig uppskattad med mindre gester.. Jag menar att man blir så bortskämd med överväldigande bevis av många människors uppskattning att man sedan inte kan känna sig tillfreds med sig själv utan konsertupplevelserna. Det kanske är ett lyxproblem? Eller anledningen till att det slutar dåligt för många artister.
Jag behöver också andras uppskattning för att känna mig nöjd och tillfreds med mig själv. Fast för mig räcker det oftast med att någon lyssnar på mig, ger mig en komplimang eller frågar om jag vill hänga med och ta en fika. Kanske betyder de där vardagliga sakerna mer, men det skulle ändå vara grymt att stå framför en stor publik som i extas sjunger med i en låt som jag skrivit (om det nu inte vore för att jag varken kan sjunga, spela eller skriva låtar).

Just idag för övrigt kär i Jocke Berg - som alltid efter en Kent-konsert!

Tillbaka till samtiden

Yes! Ikväll spelar Kent i Köpenhamn - och jag kommer vara där!

Källkritik...

Jag är inte bra på att fatta mig kort. Men nu tänker jag göra det.
Tänkte bara tillägga att jag läst kulturantropologi, typ 5 poäng men i alla fall. Så, jag har tillräcklig kompetens för att göra en empirisk bussantropologisk studie. ;-)

Bussantropologi

Tittade precis igenom mina gamla inlägg, och det gick ju fort... Då, i somras tillbringade jag en del tid i Tyskland. Nu, i höst har jag varit en hel del i Bryssel (nej, jag är inte politiker...).

Det är faktiskt inte alls långt mellan Bryssel och Bonn (det var där jag var, när jag var i Tyskland). Jag åkte tåg däremellan för ett par månader sedan och det tog bara ungefär tre timmar, om jag minns rätt. Ändå är det stor skillnad.
Ett sätt att beskriva skillnaden på är busstrafiken.

Bonn:
Ordning och reda; bussarna kommer till hållplatsen på utsatt tid, på minuten! Vill man åka med får man se till att vara där då, på sekunden - inte komma springande när dörrarna har stängts.
Lugnt och fint kör de på de tyska gatorna. Passagerarna är också lugna och fina (dock inte klädseln ;-) se inlägg från i somras...).
Inte så mycket mer att säga, och det säger väl en del...

Bryssel:
Lite lätt sydeuropeiskt (jag vet att jag drar alla över en kam); bussarna kommer när chaffören har lust, vissa turer är så sena att de blir omkörda av nästkommande turs buss och ibland dyker inte bussen upp alls. Inte så konstigt att det blir förseningar eftersom förarna är spåass vänliga att de stannar för alla som kommer springande så länge de är inom synhåll.
För att köra buss i Bryssel behöver man uppenbarligen inte kunna framföra ett motordrivet fordon. Fullgas och fullbroms. Däcken gnisslar när de låser sig på våta kullerstenar.
Passagerarna är djärva och föredrar ändå att stå upp (och om de skulle välja att sitta reser de sig ändå upp en hållplasts innan de går av för att kunna stå precis vid dörren), något som kräver styrka och balans. Alla har inte styrka och balans, vilket allt som oftast leder till att folk flyger omkring och förr eller senare landar på en oskyldig svenska...
Det är inte bara bussens framfart som är olugn. Stämningen inne i bussen kan ibland också vara allt annat än lugn. Häromdagen blev det nästan upplopp efter att bussföraren kört på en backspegel på en parkerad bil och i högtalaren sa att det skulle ta fem minuter för henne att skriva olycksrapporten. Folk var riktigt upprörda och formligen hoppade av bussen för att kunna ta sig till sitt resmål på annat sätt. Jag kände mig ganska oförstående, inte bara för att jag fick det hela förklarat för mig på knackig franglai (frenglish) utan också för att det ju inte är något ovanligt; att bussen är fem minuter sen...

En trivial beskrivning av två länders kultur, men det är på ett sätt det jag tycker är intressant med andra länder - att se skillnader i de små vardagliga sakerna, för de säger ofta en hel del även om de större.

Tredje gången gillt?

Jag är verkligen inte bra på det här! Även försök nummer två att blogga gick... åt skogen... Kanske inte helt oväntat. Fullt upp i höst. Kan faktiskt inte komma ihåg att en höst någonsin har rusat förbi såhär fort förut. Till och med november svepte förbi innan jag ens hann bli trött av allt gråväder.

Så, är detta mitt försök nummer tre? Eller är det bara resultatet av min första fredag hemma i lugn och ro, med katten som enda sällskap?

Det återstår väl att se...