Jag vill tillbaka till samtiden igen - nu!

Konserten med Kent var, såklart, helt underbar! Det är en så mäktig känsla att stå framför ett bra band och uppleva dem live - med alla sinnen. Omslutas av musiken.

Under sista låten, "Mannen i den vita hatten", singlade guldfärgade remsor ner från taket. Då var det ingen idé att låtsas att man inte blivit svettig av allt hoppande och trängande; guldrektanglarna fastnade på armarna, i urringningen och på händerna som var uppsträckta i luften. Magiskt.

Det känns helt rätt att det finns en biljett med mitt namn på till deras konsert i min stad i vår.

Innan konserten började, när alla stod otåligt och väntade på minsta tecken från scenen som kunde tyda på att det var dags, pratade jag och en av de andra som var med om det där med att vara artist. Egentligen är det ju ett under att inte alla är dryga och med alldeles för stort ego. Tänk att stå där på scen framför tusentals människor som älskar dig och det du gör! Tusentals människor som skriker ditt namn, kan alla dina texter utantill och är helt lyckorusiga. Det kan inte vara helt lätt att behålla båda fötterna på jorden då. Fast, samtidigt kan det nog vara svårt att känna sig uppskattad med mindre gester.. Jag menar att man blir så bortskämd med överväldigande bevis av många människors uppskattning att man sedan inte kan känna sig tillfreds med sig själv utan konsertupplevelserna. Det kanske är ett lyxproblem? Eller anledningen till att det slutar dåligt för många artister.
Jag behöver också andras uppskattning för att känna mig nöjd och tillfreds med mig själv. Fast för mig räcker det oftast med att någon lyssnar på mig, ger mig en komplimang eller frågar om jag vill hänga med och ta en fika. Kanske betyder de där vardagliga sakerna mer, men det skulle ändå vara grymt att stå framför en stor publik som i extas sjunger med i en låt som jag skrivit (om det nu inte vore för att jag varken kan sjunga, spela eller skriva låtar).

Just idag för övrigt kär i Jocke Berg - som alltid efter en Kent-konsert!